CV

Håkan Fredén

Född 1937, studentexamen 1956, tandläkare 1962, disputerade 1973, docent histologi 1974, lärare Tandläkarhögskolan Göteborg 1970-78, övertandläkare Jämtland 1978-83, tandvårdschef Älvsborg 1983-98, projektledare EU 1998-99, forskningsledare Centrum för Hälso- och Sjukvårdsanalys Göteborg1999-2004 och numera pensionär bosatt i Ystad.

Medlem i Grafik i Väst, Konstnärscentrum Syd och Centrum för Fotografi.

Separatutställningar

Hantverkshuset Upperud 2004 och 2005, Galleri Handkraft Trollhättan 2004, Regionens hus Vänersborg 2004, Konstgillet Vänersborg 2005, Galleri Tilde Ystad 2006, Vänersborgs kyrka 2006, Galleri Emma Mollösund 2006, Galleri KC (Konstnärscentrum Väst) Göteborg 2007 samt Konstgillet Vänersborg 2007.

Grupputställningar

Biblioteket Vänersborg2004, 2005 och 2006, Kungajaktmuseet Vänersborg 2005, Vänersborgs museum 2005, Frölunda Kulturhus 2005, Grafik i Väst Göteborg 2005, Röda Sten Göteborg 2006, Ålgården Borås 2006, Konsthallen Vänersborg 2006, Galleri KC (Konstnärscentrum Väst) Göteborg 2006, Art Nordic Göteborg 2008, The New Collectors Book New York 2011, Dômens konstskola Göteborg 2012, Lilla Galleriet Glemmingebro 2012, Art of Photography Show San Diego 2012 och 2013, Regionens hus Vänersborg 2013, Mariacafeet Ystad 2014, Borregården 2015 samt Hösterlensalongen Gyllengården 2014, 2015, 2016 och 2017.

Representerad

Inköpt av Karlskoga, Vänersborgs och Mölndals kommuner, landstingen i Dalarna, Värmland, Örebro och Östergötland, Västra Götalandsregionen, Östfolds fylkeskommune samt flera konstföreningar.

Varför jag fotograferar

För mig är likheten mellan vetenskaplig forskning och konstnärlig verksamhet uppenbar. I båda fallen söker man efter det nya, det hittills okända. Samtidigt är det naturligtvis stora skillnader mellan dem. Metoderna är helt olika, för att inte säga väsensskilda. Forskaren måste arbeta enligt den vetenskapliga metoden, som bland annat innebär att resultaten ska vara allmänt giltiga under de givna förhållandena och kunna kontrolleras av andra forskare genom upprepning av de gjorda studierna. Konstnären erbjuder en ny eller alternativ tolkning av verkligheten som kan vara högst personlig och helt oacceptabel för alla andra. Möjligen kan man hårdra skillnaden och säga att forskarens verksamhet är intellektuell medan konstnärens i huvudsak är emotionell. Fast riktigt så enkelt är det ju inte. Av tradition har fotografen och fotografiet oftast sett som en sann skildrare av verkligheten. Man talar om dokumentärfotografi. Men ett dokumentärfotografi återger bara en liten del av verkligheten. Där finns inga ljud, inga dofter, ingen vind som blåser i håret och det visar bara ett begränsat utsnitt av den omgivning som fotografen befann sig i när bilden togs. Det går helt enkelt inte att med hjälp av kameran ge en sann och fullständig bild av verkligheten. I detta sammanhang kan det vara värt att påminna om en anekdot som handlar om Picasso. På en utställning med Picassos tavlor där det bland annat fanns hans berömda kvinnoporträtt, där kvinnan avbildas både i profil och en face. En besökare som betraktat porträttet en stund gick fram till Picasso och sa: ”Monsieur Picasso, så där ser inte en kvinna ut” och pekade på tavlan. ”Så här ser en kvinna ut” sa han och plockade fram ett fotografi av sin hustru ur plånboken. ”Jaså” sa Picasso och granskade fotot. ”Vad liten hon är. Och alldeles platt”. Detta om fotografens eventuella anspråk på att avbilda verkligheten. Susan Sontag skriver i sin bok Om fotografi: ”Fotografier är i lika hög grad en tolkning av världen som teckningar och målningar är det”. Och med det citatet vill jag sluta min programförklaring. I mitt fotograferande strävar jag efter att erbjuda en personlig och förhoppningsvis ny tolkning av den verklighet som vi lever i. Och oftast gör jag detta genom att välja ett särskilt utsnitt av den omgivning jag befinner mig i. Ett utsnitt som stödjer det budskap som jag vill förmedla till betraktaren. Att fotografera är att kommunicera.